Like this:

Innan vi kom till Zambia fick vi med oss några ord på vägen om YPD – ”Det blir inte som man tänkt sig, men det blir bra ändå”. Vilket jag verkligen håller med om efter några veckor i Zambia. Allting här nere går fruktansvärt långsamt i mina mått mätt, jag är en person som har för vana att planera och sen genomföra saker på ett tidseffektivt sätt. Sätta mål och sedan jobba för att de ska uppfyllas, jag gillar att se resultat på det jag gör helt enkelt. Detta är dock inte ordningen som råder i Zambia, så kulturkrockarna när det gäller arbetssituationen är många. Framför allt när det gäller att passa tider, hur möten prioriteras och att hålla deadline.

Att vi har olika uppfattning om tidspassning har varit uppenbart sen första veckan i landet. Min fixering vid att passa tider blir ett problem här, hur konstigt det än kan låta men när ingen annan gör det så kan det leda till att det blir onödiga konflikter över tider. Samtidigt som det går åt mycket tid att vänta på att personer som man stämt träff med ska dyka upp, tid som kunde användas till någonting mer produktivt. Har fått anpassa mig till det här och att saker och ting tar mycket längre tid än jag är van vid. Det som jag fortfarande blir irriterad över är när personer låter mig vänta på grund av att de vill demonstrera att de har en överordnad position i jämförelse med mig. Eller att möten får ställas in eller skjutas på för att personer inte dyker upp, t.ex. att det regnar på det stället de befinner sig är tydligen en fullständigt legal ursäkt för att inte infinna sig på mötet.

Känner ofta när vi har möten här nere, både på arbetsplatsen och i projektgruppen att vi pratar om varandra och när mötet är klart så har vi inte kommit fram till någonting som gör att arbetet drivs framåt. Folk gillar att ha möten men det blir inte så mycket resultat utifrån dem. Generellt sett så tar folk den tid de behöver för att göra saker i sin takt. Att stressa ligger inte i den zambiska naturen, vilket visserligen är hälsosamt men samtidigt gör det också att saker skjuts på framtiden och därför tar dubbelt så lång tid att genomföra. Deadlines är riktlinjer, det är de många gånger hemma med, men här blir det uppenbart att få utav dem jag arbetar med bryr sig om att vara färdiga med sitt arbete en viss tid. Frustrerande för mig när jag vill göra mycket saker på kort tid på min arbetsplats men det är värre när det går ut över arbetssituationen och då i sin tur över barnen på St Joseph’s. De barnen behöver mer hjälp och tid för att lära än barn på andra skolor, och de får mycket mindre. Det är tungt att se när utbildning i princip är enda chansen för dem att ta sig ur den situation som de lever i.

I vår projektgrupp är vi sex stycken deltagare, tre från Zambia och tre från Sverige. Alla har olika tankar och funderingar på hur projektet ska genomföras och vad som måste till innan implementeringen kan starta. Så det finns hinder som måste överkommas när det gäller att jobba i en annan kultur än den man är van vid. För mig blir det en kamp att låta saker ta längre tid men jag inser att jag vinner på att alla är delaktiga i beslutsprocessen i projektgruppen.
Vill bara med detta säga att arbetet går framåt, det tar bara så mycket längre tid än jag trodde att det skulle göra. ”…men det blir bra ändå!”