Like this:

Känner ibland att det är alldeles för mycket information som ska kanaliseras genom mitt huvud, sorteras och komma ut som intressant text för er alla. Jag är fortfarande lite förvirrad över alla nya intryck och hur olikt allting fungerar mot vad jag är van vid. Ha tålamod med mig. Vill skriva om allt och mycket kommer, vissa saker behöver komma ut direkt medan annat kräver lite distans för att de ska göra sig rättvisa.

Det som gör mig mest förvirrad när det gäller Zambia är hur HIV på en och samma gång kan vara så synligt men samtidigt så osynligt i samhället. HIV är ständigt närvarande: stora posters vid vägkanten som varnar för HIV, information på TV och workshops i skolorna. Alla pratar om sjukdomen men ingen pratar om de sjuka. Människor i min närhet har förlorat flera av sina nära och kära men det är ingenting som det pratas om högt. Begravningar är alldeles för frekventa men aldrig att de avlidna dog AIDS-sjuka. Hellre säga cancer eller TBC som dödsorsak än att nämna att grunden till sjukdomen fanns i AIDS. Flera av mina arbetskamrater är HIV-positiva, för att inte tala om barnen på St Joseph’s, men det jag hör, hör jag på omvägar. Sjukdomen i sig är det som går att diskutera. Otaliga workshops behandlar hur överföringen sker, hur man skyddar sig och hur viruset fungerar i kroppen. Vilket är bra, det måste finnas! Kunskapen måste nå alla men det räcker inte. Statistiskt sett skulle var sjunde person som jag möter bära på viruset (här i Lusaka t.o.m var femte). En tredjedel av de barn som föds från HIV-positiva mödrar blir själva smittade. Resterande 2/3 delar löper stor risk att bli föräldralösa inom en snar framtid. HIV är så in nästlat i samhället, det finns överallt men är på något sätt fruktansvärt osynligt. De sjuka lider i tysthet.

Få vågar gå och testa sig. I min vänkrets här nere pratas det mycket om att gå och testa sig men när är inte specificerat; i slutet av detta år eller nästa år. Tidpunkten skjuts alltid på framtiden. Människor väljer att inte testa sig för att den faktiska risken att ha sjukdomen är för stor! Personer avstår från att testa sig för att det inte skulle göra någon skillnad, för dem är ARVs inget alternativ. För vad händer om grannarna ser att jag tar mediciner, de skulle få reda på att jag är HIV-positiv. Att andra får reda på att du är sjuk är värre än själva sjukdomen i sig. Det låter fullständigt absurt men det finns fortfarande så stort stigma kring HIV.

Så just nu undrar jag mycket hur det faktiskt är möjligt att diskutera en sjukdom och framförallt stoppa spridningen av den, när det är en så stor del av diskussionen som utelämnas. Hur går det att stoppa spridningen av en sjukdom som alla vet existerar men som ingen tycks vara drabbad av? Hur och vart ska man börja? Jag grubblar och just nu har jag fler frågor än svar!