För mig och för vår projektgrupp är det väldigt skönt att vi nu kan se att vi har åstadkommit någonting. Som jag nämnde innan har alla haft olika åsikter om vad vi skulle göra och hur det skulle göras. Vi är med i detta utbyte av olika anledningar och det påverkar förstås arbetet med projektet. Att veta var någonstans man ska börja är ett annan svårighet som vi var tvugna att hitta en lösning på. När problemet i sig är så stort som det är i Zambia, var ska man då börja? Det har verkligen inte varit lätt, problemet känns ibland oöverkomligt men det känns bra att ha tagit ner det lite grann på jorden. Det viktiga är att ha gjort någonting, inte att vi har åstadkommit allt, det kan ju ingen göra även om man verkligen önskar att alla problem går att lösa med en gång!

Att vi valde att jobba med föräldralösa barn kommer mycket ur att de är det synliga beviset på HIV/AIDS här i Zambia. Det går inte att undvika att se alla hem för föräldralösa som finns här, alldeles alldeles för många. Dessa barn är som man säger Zambias framtid och vi ville verkligen försöka göra deras tillvaro lite drägligare. För några åtminstone och jag tror att vi har uppnått den önskan. Det finns absolut mycket problem här i Zambia, det går inte att förneka men det jag verkligen gillar med landet är känslan av att gör man någonting så betyder det så fantastiskt mycket. Vi kanske inte har uträttat storverk men vi har i alla fall börjat någonstans!

den tilltankta tradgarden

lite bilder fran orphanage centret… mer kommer medbattre anslutning. men vi arbetar for fullt ute pa centret nu!

Vi i Lusaka har fokuserat vårt projekt kring att jobba med barn som är föräldralösa på grund av AIDS. Jag nämnde att projektgruppen varit på studiebesök på Musamaria Wabwino Orphanage Center (MWOC) härom veckan. Musamaria Wabwino betyder Den barmhärtige samariten och det är tanken att centret ska fungera som en dagverksamhet för föräldralösa barn där de kan få mat för dagen och gå i skolan. Centret ligger i Kalingalinga som är ett av Lusakas fattigaste compounds (slumområden) och har ungefär 60 barn mellan fyra och sexton år. MWOC drivs av en enda person, Mr Elasto Mwansa och han har precis startat upp centret i Kalingalinga. Precis som många andra organisationer så kämpar han mot begränsade resurser och är beroende av stöd utifrån. Eftersom det är nystartat saknas mycket av det mest nödvändiga i barnens vardag.

Det vi känner väldigt starkt för i vår grupp är att göra det möjligt för dessa barn att gå i skolan. Vi har haft olika idéer om hur vi ska göra det och vi har till slut kompromissat fram en lösning. Just nu är den fysiska miljön inte hälsosam för barnen, de saknar bland annat fungerande toalett, så vi har som ett mål att ändra på det. Ett annat problem som vi vill lösa är att maten varken är speciellt näringsrik eller allt som oftast inte räcker till att mätta alla. Vi vill därför göra det möjligt att ha en trädgård vid skolan. Majsgröten som de äter nu är i princip bara bukfyllnad, så om de kan dryga ut den med grönsaker skulle det ge dem mer näring.

Så det är vad jag arbetar med nu. Ge dem större möjlighet att faktiskt gå i skolan och lära sig någonting. Så länge vi i projektgruppen faktiskt kan komma överens så kommer detta att fungera alldeles utmärkt.

Det som gör mig mest förvirrad när det gäller Zambia är hur HIV på en och samma gång kan vara så synligt men samtidigt så osynligt i samhället. HIV är ständigt närvarande: stora posters vid vägkanten som varnar för HIV, information på TV och workshops i skolorna. Alla pratar om sjukdomen men ingen pratar om de sjuka. Människor i min närhet har förlorat flera av sina nära och kära men det är ingenting som det pratas om högt. Begravningar är alldeles för frekventa men aldrig att de avlidna dog AIDS-sjuka. Hellre säga cancer eller TBC som dödsorsak än att nämna att grunden till sjukdomen fanns i AIDS. Flera av mina arbetskamrater är HIV-positiva, för att inte tala om barnen på St Joseph’s, men det jag hör, hör jag på omvägar. Sjukdomen i sig är det som går att diskutera. Otaliga workshops behandlar hur överföringen sker, hur man skyddar sig och hur viruset fungerar i kroppen. Vilket är bra, det måste finnas! Kunskapen måste nå alla men det räcker inte. Statistiskt sett skulle var sjunde person som jag möter bära på viruset (här i Lusaka t.o.m var femte). En tredjedel av de barn som föds från HIV-positiva mödrar blir själva smittade. Resterande 2/3 delar löper stor risk att bli föräldralösa inom en snar framtid. HIV är så in nästlat i samhället, det finns överallt men är på något sätt fruktansvärt osynligt. De sjuka lider i tysthet.

Få vågar gå och testa sig. I min vänkrets här nere pratas det mycket om att gå och testa sig men när är inte specificerat; i slutet av detta år eller nästa år. Tidpunkten skjuts alltid på framtiden. Människor väljer att inte testa sig för att den faktiska risken att ha sjukdomen är för stor! Personer avstår från att testa sig för att det inte skulle göra någon skillnad, för dem är ARVs inget alternativ. För vad händer om grannarna ser att jag tar mediciner, de skulle få reda på att jag är HIV-positiv. Att andra får reda på att du är sjuk är värre än själva sjukdomen i sig. Det låter fullständigt absurt men det finns fortfarande så stort stigma kring HIV.

Så just nu undrar jag mycket hur det faktiskt är möjligt att diskutera en sjukdom och framförallt stoppa spridningen av den, när det är en så stor del av diskussionen som utelämnas. Hur går det att stoppa spridningen av en sjukdom som alla vet existerar men som ingen tycks vara drabbad av? Hur och vart ska man börja? Jag grubblar och just nu har jag fler frågor än svar!

Att vi har olika uppfattning om tidspassning har varit uppenbart sen första veckan i landet. Min fixering vid att passa tider blir ett problem här, hur konstigt det än kan låta men när ingen annan gör det så kan det leda till att det blir onödiga konflikter över tider. Samtidigt som det går åt mycket tid att vänta på att personer som man stämt träff med ska dyka upp, tid som kunde användas till någonting mer produktivt. Har fått anpassa mig till det här och att saker och ting tar mycket längre tid än jag är van vid. Det som jag fortfarande blir irriterad över är när personer låter mig vänta på grund av att de vill demonstrera att de har en överordnad position i jämförelse med mig. Eller att möten får ställas in eller skjutas på för att personer inte dyker upp, t.ex. att det regnar på det stället de befinner sig är tydligen en fullständigt legal ursäkt för att inte infinna sig på mötet.

Känner ofta när vi har möten här nere, både på arbetsplatsen och i projektgruppen att vi pratar om varandra och när mötet är klart så har vi inte kommit fram till någonting som gör att arbetet drivs framåt. Folk gillar att ha möten men det blir inte så mycket resultat utifrån dem. Generellt sett så tar folk den tid de behöver för att göra saker i sin takt. Att stressa ligger inte i den zambiska naturen, vilket visserligen är hälsosamt men samtidigt gör det också att saker skjuts på framtiden och därför tar dubbelt så lång tid att genomföra. Deadlines är riktlinjer, det är de många gånger hemma med, men här blir det uppenbart att få utav dem jag arbetar med bryr sig om att vara färdiga med sitt arbete en viss tid. Frustrerande för mig när jag vill göra mycket saker på kort tid på min arbetsplats men det är värre när det går ut över arbetssituationen och då i sin tur över barnen på St Joseph’s. De barnen behöver mer hjälp och tid för att lära än barn på andra skolor, och de får mycket mindre. Det är tungt att se när utbildning i princip är enda chansen för dem att ta sig ur den situation som de lever i.

I vår projektgrupp är vi sex stycken deltagare, tre från Zambia och tre från Sverige. Alla har olika tankar och funderingar på hur projektet ska genomföras och vad som måste till innan implementeringen kan starta. Så det finns hinder som måste överkommas när det gäller att jobba i en annan kultur än den man är van vid. För mig blir det en kamp att låta saker ta längre tid men jag inser att jag vinner på att alla är delaktiga i beslutsprocessen i projektgruppen.
Vill bara med detta säga att arbetet går framåt, det tar bara så mycket längre tid än jag trodde att det skulle göra. ”…men det blir bra ändå!”

Under tisdagen var det utbildning hos Youth Association of Zambia i en typ av stationsövning som de använder när de är ute på skolor och informerar om HIV/AIDS. Den kallas för JIC– Join in Circuit, där deltagarna får vara aktiva i sitt lärande och där min funktion blir att vara facilitator hellre än föreläsare. Övningen har olika komponenter som alla är delar i att förstå prevention och spridning av HIV men även relationsstationer kopplade till HIV. Det är minst lika viktigt, det är ungdomar som vi pratar med och de skapar relationer konstant, både kärleks- och vänskapsrelationer, med personer som kan vara/ är HIV-positiva. Så de får fundera och komma upp med idéer om hur man kan stödja personer i ens närhet och hur man själv kan fortsätta leva ett normalt liv efter ett positivt resultat på ett HIV-test. Det var hur som helst en väldigt intressant utbildning som fortsatte senare i veckan med en session på Kamwala High School för runt 180 15-17 åringar. Jag höll i en station som handlade om HIV överföring, i vilka situationer som HIV överförs och när det inte gör det och hur man själv kan påverka. Fantastiskt kul att komma ut och prata med ungdomar och det var en bra förberedelse för vår egen workshop.

Det var möte med projektgruppen på onsdagen och vi hann också med ett studiebesök på Musamaria Orphanage Center. Mer om Musamaria kommer i veckan. Projektet går framåt och nästa vecka ska vi presentera vår projektplan. Det råder annars influensa- och malariatider i Zambia och vår projektgrupp är inget undantag där över hälften är sjuka, så det blir till att jobba dubbelt så hårt denna vecka i stället!

Jag var på universitetssjukhuset och upptäckte att det finns många instanser som ska passeras för att få träffa läkaren och göra lite prover. Allt ligger på patienten att hålla reda på när man besöker sjukhuset så det gäller att ha med sig någon som kan systemet. Inte minst för att hjälpa till med att hålla reda på alla papper som man får med sig; provtagningsintyg + provsvar, journal och kvitton på betalning(som måste uppvisas). Så den senaste veckans torka i inlägg beror på att jag har spenderat första halvan av veckan i feberrus och den andra i antibiotikadimma.

Återkommer när huvudet är med mig igen.

Jag delar min tid mellan att undervisa i engelska för nivå tre och i förskolan. Barnen som är i nivå tre är mellan 12 och 16 år men många utav dem kan inte läsa och skriver med stora svårigheter. Deras modersmål är Nyanja vilket gör undervisningsprocessen till en ännu större utmaning. Att hemförhållandena inte är de bästa märks, många är i skolan på förmiddagarna och är och tigger i stan på eftermiddagarna. De skolböcker som jag använder i undervisningen måste vaktas och räknas efter varje lektion så att ingen har försvunnit. Barnen stjäl böcker för att kunna sälja dem vidare sen, en liten inkomstkälla som kan ge mat till familjen. Arbetet på skolan blir frustrerande på så många nivåer utifrån mitt perspektiv och min förförståelse men fram för allt utifrån hur jag skulle önska att det fungerade. Men frustration är en bra katalysator, så vi gör fantastiskt mycket under de dagar vi är här.

På St Joseph’s finns en avdelning för home based care (HBC) som också drivs av församlingen. I HBC arbetar två socialarbetare och en sjuksköterska med att assistera stadsdelens HIV smittade i vardagen, med bland annat bromsmediciner (ARV) och hälsoråd kring dessa. De försöker även att ge skolbarnen på St Joseph’s kunskaper i hur de ska skydda sig mot sjukdomar, genom bashygien och genom att ge kunskap om specifika sjukdomar såsom HIV. Jag och Susan har tagit initiativ till att hålla workshops relaterade till HIV och sexuell hälsa för nivå 2-4. Vi håller just nu på att förbereda för att kunna hålla dem i vecka 8. Det blir ungefär 120 barn som kommer att delta så det kommer att bli en hektisk vecka. Hektiskt och väldigt inspirerande.

Jag börjar komma in i arbetet här i Zambia nu. YPD programmet innebär att vi delar vår tid mellan att arbeta volontärt inom ramen för temat HIV/AIDS, samtidigt som vi utvecklar och driver vårt eget projekt. Nu under planeringsfasen av vårt HIV-projekt så jobbar jag och Susan större delen av veckorna på St Joseph’s Community School med olika typer av uppgifter och använder resterande tid för research och planering av det huvudsakliga projektet.

Kommer i fortsättningen skriva på svenska. Anledningen till den engelska inledningen av bloggen var att min parkamrat och familj skulle kunna ta del av det jag skriver, de är dock helt ok med att jag övergår till svenska.

My host mother is an exceptional woman, she divorced her husband a long time ago (which is uncommon here in Zambia), she has raised five daughters alone (whereof two are her biological children), and although a teacher’s salary is very low she has been able to send all of her daughters to school and feeding them tree meals a day! She has been struggling, no doubt about it, but somehow she has managed.

Every person you meet here in Zambia has a story that can take your breath away and I am very glad to be able to hear them. It enlarges my understanding of the society of which I am supposed to work in. The culture is the key of getting to know people, to get your ideas listened to and projects implemented. Without my partner Susan and my host family this would have taken so much more time, and time is precious; two weeks in Zambia are soon to an end.